Svart ram med gulddekor.
Tryckt textskylt på tavlans baksida:
"Historien om ett kungsfartyg.
Amphion byggdes år 1778 på Djurgårdsvarfvet och förärades det derpå följande året Stockholms borgerskap åt Gustaf III för att begagnas vid de lustresor som konungen vid denna tid ofta företog. Men först 10 år senare, 1788, började Amphions egentliga historia. Kriget med Ryssland hade då utbrutit. Jemte galérflottan gick Gustaf III på Amphion öfver till Finland och landsteg i Helssingfors. Under hela det ryska fälttåget bodde konungen, med korta afbrott, om bord å skonerten. Här höllos alla rådplägningarna under den bekymmersamma tiden före Anjalaförbundets sprängning. Om konungen på Amphion gjorde öferfarten från Åbo till Stockholm i slutet av 1788 vet man ej med visshet; troligt är dock, att så var förhållandet.
Då Amphion i mars 1790 för tredje gången seglade övfer till Finland, låg ännu isen qvar i Östersjön, så att man måste såga väg för skonerten. På Ålands haf var man utsatt för en svår storm,så att nästan alla om bord varande, till och med sjövanan matroser, blevo sjösjuka, "Konungen låg i sin säng och luktade på färska citroner och apelsiner, hvarigenom han undvek den allmänna olägenheten."
Den 3 juli skedde sedan den bekanta genombrytningen vid Aspö, det s.k. Wiborgska gatloppet. Amphion låg under de närmaste föregående dagarne på Wiborgs redd. Den 2 på aftonen gick konungen från skonerten och steg om bord på chefsfartyget Kung Gustaf III. Det var hans mening att genast begifva sig till baka till sitt eget fartyg, men genom ryska flottans operationer hindrades han derifrån och steg först några dagar senare (den 5) i Svensksund åter ombord på Amphion.
Under genombrytningen befann sig Amphion jemte jakten Esplendian i midten af svanska skärgårdsflottans lilnie. Amphion med sina prydnader och förgyllningar ådrog sig naturligtvis fiendens uppmärksamhet och blef genast en skottafla; men blott rorgängaren blef dödsskjuten: en kula slet bort magen på honom. Äfven Amphions aktermast bortsköts nästan helt och hållet. Sjelf deltog skonerten ej i striden, då den endast var bestyckad med några salutnickor.
Då Amphion sedan vid mörkrets inbrott skulle passera Aspöskären, råkade han i kollision med åtskilliga andra fartyg, hvilkas rår fastnade i Amphions sönderskjutna tackling, som måste än vidare sönderhuggas. På andra sidan om den klippa, vid hvilken Amphion var förankrad, låg en mängd ryska fartyg, hvilka dock i brist på ammunition ej kunde upptaga någon strid med fienden.
På morgonen lyckdes det icke att få Amphion under segel på grund af det trånga farvattnet. Det tycktes icke återstå annat än att bränna skonerten för att ej låta honom falla i händerna på fiendern, som gjorde min af att gå anfallsvis till väga. Men genom befälhavarens, löjtnant Eskilssons, rådighet fick man slutligen upp seglen.
Då skonerten sedan utkommit i Öppna sjön, passerade den helt nära en del af den fiendtliga eskadern, som under stormen föregående natt blifvit illa medfaren och som nu på grund af Amphionas höga tackling trodde den var fregatt, hvarför ryssarne gjorde sig i ordning till försver. Amphion afsköt sina saluterkanoner mot fienderna och fortsatte sin färd. Ännu vori ej alla svårigheter öfvervunna, löjtnant Eskilsons hele mod och skicklighet sattes ännu allt jemt på prof, men slutligen kom han med kungsfartyget så långt från fienden, att all fara var öfver. Denne löjtnant Eskilson blef sedemera under förmyndareregeringen för någon mindre förseelse dömd att arkubuseras, men "benådades med lifstids fängelse" och transporterades först till Carlstens och sedan till Waxholms fästning, der han dog i vansinne, troligen till följd av den svåra behandlingen.
Den 8 juni 1790 höll konungen på Amphion den konselj, der det andra slaget vid Svensksund beslöts. Tidigt på morgonen lemnade konungen sitt fartyg för att intaga sin plats på chefsskeppet. Amphion deltog ej aktift i striden. Under densamma lät general Klingspor, som ej tycktes hafva hyst stora förhoppningar om seger, från mphion föra i land konungens silfver, garderob, kokkärl, ja till och med de väggfasta speglarne för att skonerten hvilket ögonblick som helst skulle kunna brännas och undgå att råka i fiendens händer. Konungen var mycket missnöjd häröfver, ty då han efter det vunne slaget begaf sig ombord på sitt fartyg, hade han icke funnit en säng att ligga i, icke en bit mat att äta.
Te Deum öfver den vunna segern hölls den 22 i samma månad på drottningens namnsdag. Gudtjemsten försiggick på en holme, framför hvilken hela svenska flottan låg förankrad. Efter ceremonins slut begav sig konungen till Amphion, som åter stälts i ordning, och det var anrättad en festmåltid för 50 personer under ett på däcket uppslaget tält. Före festen utdelade konungen åtskilliga belöningar i form af medaljer och ordnar.
Här en liten anekdot.
Öfverste Stedingk, som slagits tappert under bataljen, blef högligen uppretad öfver att öfverste Cronstedt framför honom erhållit stora korset af svärdorden, men han sjelf blott en hedervärja. Vid middagsbordet kunde han ej återhålla sin harm, ehuru konungen ej låtsades märka det. Man berättade sedan att han, för att löjliggöra en del af de gifna belöningarna, med stora ceremonier låtit framföra en på hans fartyg befintlig get, som under fälttåget försett honom med mjlök, för att efter ett långt, högtidligt tal om hennes förtjenster förklara att hon blifvit upphöjd till rang, heder och värdighet at ko, dock med bibehållande af sin förra utfodring.
Den 14 augusti slöts freden i Wärälä, och den 17 på eftermiggaden samlades alla de svenska officerarne om bord å Amphion, der konungen tog afsked af dem. Den 28 anlände han med skonerten till Stockholm."