En kalenderstav är en form av avancerad almanacka som användes för att beräkna flera hundra år fram i tiden. Den vanligaste typen är den så kallade runstaven eller runkalendern. Runstavar beskrevs första gången år 1555 i Olaus Magnus arbete om de nordiska folkens liv. Han skrev att folk ”sedan lång tid då inga böcker fanns” använt stavar med inristade runor för att hålla reda på veckodagarna, fasta och rörliga kristna högtider och astronomi, alltså solens och månens förhållande till olika stjärntecken. Månen ansågs kunna påverka både naturen och kroppen. Saker måste göras ”i rättan tid” för att inte gå fel. Vissa kalendrar visar även olycksdagar då man skulle vara extra försiktig. Användandet av runor levde kvar långt fram i tiden, men vissa yngre kalenderstavar har enbart symboler och latinska bokstäver.
Det finns tre typer av kalenderstavar eller runkalendrar. Svärdsformade, stavformade och bokformade. De härstammar från medeltida kyrkliga kalendarier. En av de äldsta kända runkalendrarna är ”Nyköpingsstaven” som påträffades vid en arkeologisk undersökning i kv. Rådhuset år 1964. Staven daterades till mitten eller slutet av 1200-talet. Runstavar påträffas nästan uteslutande inom det medeltida Sveriges gränser men de lite enklare s.k. primstavarna, med symboler och streck istället för runor eller bokstäver, finns från alla germanska länder.
2016-12-20
Källor:
Hallonquist, S-G. 1994. Primstaven - En runalmanacka. I: Runmärkt. Från brev till klotter. Runorna under medeltiden.
Nationalencyklopedin
1787 blev Olof Wallquist, tidigare en av Gustaf III:s närmaste rådgivare, biskop i Växjö stift. Vid sidan om sitt utövande av sitt höga ämbete ägnade han mycket tid och omsorg åt Växjö gymnasi bibliotek, som under hans tid utökades kraftigt, ett bibliotek som för övrigt var inrymt i tornet på Växjö domkyrka.
1792 mottog biskop Wallquist en myntsamling, då donerad av en anonym givare. Sommaren 1794 mottog han ytterligare en gåva, detta under en visitationsresa till Pjätteryds församling då han bl.a. besökte "Hof- quarermästaren Daniel Gude De Gedda", ägare till Öjhults säteri. Härvid överlämnade värden en gåva till biskopen bestående av, dels ännu en myntsamling, och dels "Många antiquiteter samt coraller, petrificater m.m.". Såväl myntsamlingarna, som "Antiquiteterna" tillfördes Växjö gymnasium och blev, i likhet med dess bibliotek, inrymda i domkyrkan. Därmed hade också Växjö konstkammare grundats.
Den av Gedda skänkta föremålssamlingen hade en minst sagt brokig karaktär. En del därav härstammade från Bengalen, förmedlad till Sverige av Geddas svärdotter. En annan del utgjordes av fornfynd från Öjhults ägor, ännue en annan del hade skånskt ursprung.
Även om Biskop Wallquists främsta intresse var biblioteket, utökade han i viss mån "Antiquitet"-samlingen och kompletterade den dessutom med en mineralsamling.
Vid Wallquists död omfattade "Antiquitets"-samlingen, eller Konstkammaren, ett drygt 100-tal föremål, vilka 1867 flyttades till gymnasiebyggnaden bredvid domkyrkan, då ett "Småländskt museum" inrättades i västra rummet på nedre botten. Föremålen försågs med inventarienummer föregångna med bokstaven "L", en förkortning av ordet Läroverk. I och med att den Wallquistska samlingen tilldelades numren L 1-L 102, kan det också betecknas som den första byggstenen i Smålands museums samlingar.
När det "Småländska museet" 1890 fick en egen byggnad, d.v.s. den äldsta delen av den nuvarande byggnaden av dagens Smålands museum, så övergick man till att märka insamlade föremål med bokstaven "M" som i Museum, men den s.k. L-serien har fått förbli oförändrad.
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».