Rone Änggårde

Den äldsta kända geografiska kartan som visar platsen för Änggårde upprättades kring 1600-talets mitt – precis då Gotland åter blev svenskt. I kartan här ovanför är Änggårde markerat men då kallat Engedarve – gårdsnamnet tar olika form under seklen. Änggårde, tillsammans med omkringliggande gårdar, ligger tätt samlade på ett landområde som avgränsas mot väster av Rone myr, Närsån mot norr, Östersjön i öster och obebyggd terräng mot söder – läget antyder att socknen legat aningen isolerat mellan vatten och kargt landskap. Roneborna har sannolikt också varit aningen isolerade från inlandssocknarna men har däremot haft starka band till socknarna omkring och utmed ån – Burs, Lau och När. Tillsammans upplevs socknarna ha bevarat mycket av en säregen gotländsk tradition i både dialekt, kultur och historia som kanske kan ha att göra med deras nära samhörighet i ett gemensamt isolerat läge under lång tid.

Platsen för Rones stamgård som skildras på 1600-talskartan har en lång historia som är alldeles tydlig omkring Änggårde även idag. Sydväst om Änggårdarna finns lämningar från järnåldern (200–500 e.Kr.) i form av fem husgrunder fördelade över två platser med åker och äng emellan. Kring gårdarna finns ännu spår av stenvastar för fägata och hägnad att hålla djuren på rätt sida grödan. Järnåldersgårdarna är förhållandevis unga i sammanhanget vid jämförelse med de talrika gravrösena och gravfälten från bronsåldern (1800–1100 f.Kr.) som förekommer kring Änggårde – mest uppmärksammat av rösena är Lejstu rojr. För platsen innebär fornlämningarna ett tecken på kontinuitet vid Änggårde som är obruten sedan bronsåldern – uppenbart är att platsen för Änggårde varit människans vardag genom årtusenden.

Under medeltid finns inget att fästa källorna vid men att sluta sig till att Änggårde är bebott kan skrivas med säkerhet. Medeltidsfolkets vardagsliv kan inte skiljt sig mycket från förfolkets, där åkerbruk och djurhållning, varvat med fiske och hantverk dominerande. Till det förekom sannolikt även farmannens handelsverksamhet i österled – sägner om rika bönder på Änggårde gör detta troligt.

När källmaterialet blir rikare under 1600-talet, framför allt efter att Gotland blev svenskt vid freden i Brömsebro 1645, är det möjligt att skapa en tydligare bild av Änggårde. I 1653 års revisonsbok beskrivs Änggårde efter gårdens omfattning och skattekraft – här kallas Änggårde för Ängelgardh och Ängegardh. Änggårde var en förhållandevis stor gård om ett helt hemman omfattande 15 markelej (mått på gårdens skattekraft), 18 tunnland åker, 32 mansslätt äng (1 mansslätt motsvarar så mycket en man kunde slå under en dag), 2 hagar till 12 hästar, 150 humlestänger och tarvlig skog (innebär att det fanns tillräckligt med skog för gårdens behov). Gården ägdes och brukades av Eschil Jacobsson, som ärvt gården efter sina föräldrar. Utöver den mark som brukades hade Änggårde del i Målsmyr för bärgning av ag.

Till den formella beskrivningen av gården tillkommer muntliga traditioner om Änggårde som ger en färgstarkare bild av livet på gården. Etnologen Ulf Palmenfeldt beskriver i sin bok Per Arvid Säves möten med människor och sägner hur Säve i ett samtal med Ronebon Per Persson Ronander får berättat om Mass Änggarde (Mats Larsson 1642–1723) – kanske barnbarn till Eschil Jacobsson. Sägnen om Mass beskriver en storbonde på Änggårde under 1600-talets slut och 1700-talets början. Mass äger vid tiden hela stamgården och håller sig med 4 drängar och 3 pigor som passar sig för socknens storman. Det är under Mass tid som Änggårdes bomärke är dokumenterat för första gången. På gården bedrevs en omfattande boskapsverksamhet – så bra så att sagesmannen Ronander verkar varit lite avundsjuk på mängden smör och mjölk som fanns på Änggårde. Det ska dock inte ha bedrivits något större åkerbruk bortsett från slåtter till djurhållningen, utan snarare en handelsverksamhet som liknar de gamla storböndernas/farmannaböndernas verksamhet. Mass har del i en kvarnsåg och handlar med bräder, tjära och slipstenar – på ett år kunde han få 19 tunnor tjära (en rejäl överdrift, enligt skattläggningen bränner han en mängd om 6 tunnor årligen). Till beskrivningen av storbonden Mass, berättas också dråpliga historier som undertrycker Mass rikedom. Två historier berättar om hur han blir lurad på silver vilket Mass tar förvånansvärt lätt på – sagesmannen Ronnander beskriver hur Mass var en ”riker karl på både silverpengar och stora silverpokaler”.

Sägnen om stormannen Mass Larsson på Änggarde har sina överdrifter men är i särklass den mest intressanta källan eftersom vi får en inblick i ett liv som utspelar sig kring sekelskiftet 1700. Mats Larsson ser sin son Nils Mattson ta över gården 1710 – även han som ensam ägare av hela hemmanet Änggårde.

Nils Mattson står likt sin far som ensam ägare till Änggårde fram till 1724 då Änggårde delas i två parter – Nils Mattsons och Olof Jacobssons. För stora slutsatser ska inte dras av att gården delats i två parter men möjligen kan den äldsta delen av befintlig mangårdsbyggnad på Änggårde 6:4 uppförts då eftersom vardera parten höll eget så kallat ”matlag”. Ytterligare partsklyvning sker 1742–43 då Änggårde delas i tre parter med husbönderna Jacob Mårtensson, Anders Jacobsson och Matts Nilsson (sannolikt Nils Mattsons son). Detta skulle också kunna vara en möjlig datering för uppförandet av den äldsta delen av mangårdsbyggnaden på Änggårde 6:4 – alternativt utbyggnaden till parstuga.

Mangårdsbyggnadens utbyggnad till parstuga har tidigare daterats till 1800-talets första hälft men byggnationen var med all säkerhet genomförd före storskiftet 1814 då det är tydligt att mangårdsbyggnaden har samma plan som idag – även ett bakbygge finns redovisat. För mangårdsbyggnaden innebar utbyggnationen att enkelstugans östra gavel tillfogades en sal. Vid samma byggnadsetapp inreds även vindsvåningen med brudkammare och hall, samt två vindsrum.

Den sista partsklyvningen som får betydelse för byggnadsutvecklingen på Änggårde genomförs 1771–72 då Änggårde delas i fyra hemman med husbönderna Jacob Jacobsson, Per Jacobsson, Clas Larsson och Olof Olofsson. Det är efter denna partsklyvning som frågan om storskifte blir aktuell då Olof Olofssons dotter Maria Olofsdotter gifter sig med Per Persson från Gerum år 1801. Per bor på Änggårde i 13 år innan han på egen begäran ansöker om storskiftesförättning på Änggårde. Eftersom det fanns ett intresse från kronan att genomföra skiftesreformer räckte det med att en av parterna på en gård med flera parter önskade genomföra skifte för att en förrättning skulle hållas – detta oavsett vad övriga partsägare tyckte om saken. Nedan följer delar av hans ansökan:

såsom delägare uti 1/4 dels hemman Engårda, med tomten Trunhage, uti Rone Socken belägen, nödgar jag, hos eders höga nåde, anhålla om storskiftes förrättande å ofvannämnde hemman och tomt för att undvika tvist med mina jordemän

Storskifteskartan på föregående sida visar gårdsbebyggelsens indelning vid genomfört skifte. Det är säkert att alla fyra mangårdsbyggnader finns vid skiftet och att dagens Ängårde 6:4 står på part B. Vid upprättandet av storskifteskartan 1814 är mangårdsbyggnaden en parstuga och har ett bakbygge som till det väsentliga ser ut att ha samma plan som dagens bakbygge. I tidigare dokumentationer dateras bakbygget till 1800-talets mitt men sannolikt är dagens bakbygge detsamma som finns på storskifteskartan – det är åtminstone säkert att en parstuga med bakbygge fanns 1814. Part B ägdes och brukades av Jonas Nilsson och Klara Persdotter under 1800-talets första hälft. Det är under deras tid på Änggårde som Jönköpings regemente får logi i mangårdsbyggnaden och inkvarteras i kammaren på övervåningen som senare kallas för ”rysskammaren” – ett av murskåpen ska ha dekorerats med en blomma utfört av en soldat. På murskåpet står initialerna J. N. S. och på dörrbladet in till kammaren står samma initialer tillsammans med K. P. D. – initialerna står för Jonas Nilsson och Klara Persdotter. Paret har satt tydliga avtryck i Änggårdes historia då de var med vid storskiftet, stod sannolikt som byggherrar för bakbygget och erbjud mat och logi för Jönköpings regemente – Jonas dör 1846 och Klara 1857 men avtryck från deras tid på gården finns ännu bevarade.

Mot 1800-talets slut gifter sig Jonas och Klaras barnbarnsbarn Katarina Kristina Nilsdotter med Olof Petter Jakobsson från Burs. Paret får tre döttrar varav Anna Katarina Olivia gifter sig med Emil Jakobsson från Grötlingbo, paret är de sista som lever sina liv som jordbrukare på part B vid Änggårde – deras dotter Agnes gifter sig med Hilding Arvidsson men de bor aldrig i mangårdsbyggnaden. Emil Jakobsson lämnar gården öde 1931 men av husförhörslängderna att döma bor hans svärmor kvar på gården fram till sin död 1935. Bebyggelsen på Änggårde är redan under 1930-talet uppmärksammad ur kulturhistorisk synpunkt då etnologen Gunnar Jonsson, hembygdsforskaren Olle Homman och fotografen Inga-Lill Granlund dokumenterar byggnaderna och föremål med utgångspunkt i det som är typiskt gotländskt.

Mot 1900-talets mitt riktas på nytt intresse mot Änggårde då laga skifte stod för genomförande – mangårdsbyggnaden på Emil Jakobssons part hotades av rivning då laga skifte stod att genomföras mellan 1944–1950 vid Änggårde. Lantmätaren planerade den nya vägen rakt genom mangårdsbyggnaden, planerna ändrades som tur var – mycket tack vare grannen Ivar Larsson. Dåvarande landsantikvarien Greta Arwidsson och apotekaren Ada Block kämpade för att rädda mangårdsbyggnaden och i ett utlåtande uttrycker Greta sin oro för mangårdsbyggnadens framtid:

Ur kulturvärdessynpunkt är gården av stort intresse och det vore en uppenbar förlust, om den nu ej skulle kunna räddas

Mangårdsbyggnaden på Emil Jakobssons part / Änggårde 6:4 räddas från rivning tack vare Ivar Larsson tillsammans med Greta Arwidsson och Ada Block. Trots att mangårdsbyggnaden räddas från rivning står den öde fram mot 1900-talets slut då frågan om mangårdsbyggnadens bevarande väcks till liv igen. Hilding önskade donera mangårdsbyggnaden till Föreningen Gotlands fornvänner (Gotlands Museum) som garanti för mangårdsbyggnadens bevarande, donationen villkorades med att Fornvännerna genomförde avstyckning av en mindre tomt kring mangårdsbyggnaden. Fornvännernas inställning till donationen var inledningsvis tveksam då övertagandet implicit innebar dels avstyckningskostnaderna, dels restaurering och underhåll vilket spåddes bli kostsamt – donationen accepterades ändå.

Nästan precis samtidigt och lite för angeläget visar en något större kultarvsaktör intresse för mangårdsbyggnaden och donationen planerades därför att föras vidare – med Hildings godkännande. Friluftsmuseet Skansen visade nämligen intresse för mangårdsbyggnaden och hade redan 1994 långtgående planer där mangårdsbyggnaden planerades utgöra exempel på typisk gotländsk byggnadstradition – planerna var så pass långt gångna att en plats redan var utstakad för byggandens uppförande på Skansen. I en debattartikel författad av Tore Gannholm (brorson till donatorn Hilding Arvidsson) kan läsas mellan raderna att han hellre sett att mangårdsbyggnaden hamnat på Skansen då andra mer intressanta minnesmärken fanns att involvera sig i för hembygdsföreningen – Stavgard exempelvis, som otroligt nog ligger i Tores hemsocken Burs. Rones hembygdsförening motsatte sig dock planerna att flytta byggnaden – TUR!

Hembygdsföreningen lyckades rädda kvar mangårdsbyggnaden på Änggårde men den stod nu som ödehus fram till slutet av 1994 då Fornvännerna påbörjade röjning av växtlighet på och intill byggnaden. Under samma år upprättade arkitekt Jan Utas ett ambitiöst och nödvändigt restaureringsprogram för tak och fasader som Fornvännerna planerade att utföra. Men här hamnar mangårdsbyggnaden i något slags limbo. Fornvännerna som accepterat Hildings villkor för donationen misslyckades dock med att genomföra sina åtaganden – kanske i samband med glädjeyran då mangårdsbyggnaden var på väg till Skansen. Avstyckningen blev av oförklarlig anledning inte av och donationen återgick nu till dödsboet efter Hilding Arvidsson.

Två år senare, 1997, säljs fastigheten med mangårdsbyggnad på auktion av dödsboet till nya ägare. Paret säljer i sin tur fastigheten till nuvarande ägarna 1998 som genomför restaureringen 2000–2001. I samband med restaureringen uppmärksammas det kulturhistoriska värdet återigen och fastigheten byggnadsminnesförklaras 2001. Genom generationer på Änggårde som Mass Larsson, Jonas Nilsson och Klara Persdotter, museifolk som Greta Arwidsson och Inga-Lill Granlund, grannar och ideellt engagemang som Ivar Larsson och Rone hembygdsförening, myndigheter som Länsstyrelsen på Gotland och genom nuvarande ägarna har mangårdsbyggnaden på Änggårde kunnat bevaras och är idag det välbevarade typexemplet på gotländsk byggnadstradition.