Ellen, Johnny och Villa Muramaris

Ellen von Hallwyl föddes in i en av Sveriges rikaste familjer den 29 juli 1867, som riksgrevinna. När hon var bara 19 år gammal gifte hon sig med löjtnanten Henrik de Maré och tillsammans fick de en son – Rolf. Familjen levde ett ståndsmässigt liv, helt i enlighet med tidens samhälleliga förväntningar, och på ytan såg det ut som en lycklig tillvaro för alla inblandade. Livet i societeten passade dock inte Ellen, och äktenskapet var inte heller någon succé. Ellen skriver själv att hon ofta kände sig som en ”representativ dockhustru”.

Tolv år efter riksgrevinnans födsel – år 1879 – kom Johnny Roosval till världen i Kalmar. Han hade en betydligt mer borgerlig uppväxt än Ellen. De levde ett liv i välstånd ända tills fadern dog när Johnny var sex år gammal, vilket ledde till ekonomiskt och socialt sammanbrott för familjen. De flyttade till Stockholm och levde efter det under betydligt mer enkla förhållanden än tidigare. Johnny avlade studentexamen med utmärkta betyg och gick vidare till att ta en fil. kand. med inriktning mot konsthistoria vid Uppsala universitet.

1899 anställer makarna Ellen och Henrik de Maré den 20-årige Johnny Roosval som privatlärare åt sin son Rolf. I Johnny hittade Ellen en man som brann för konst och kultur, och inte minst: intresserade sig för hennes tankar och åsikter. En stor kontrast gentemot hennes man Henrik.

Ellen och Johnny inleder en affär som pågår i lönndom i flera år innan Ellen slutligen skiljer sig från Henrik år 1906. Skandalen var ett faktum och Ellen blev under många år utstött ur familjen von Hallwyl – hon fick inte ens ha sin son boende hos sig efter skilsmässan.

Sju år efter Johnny och Ellens första möte går alltså Ellens skilsmässa igenom och året efter, 1907, gifter sig Ellen med Johnny. Johnny hade redan vistats mycket på Gotland och det är också dit parets bröllopsresa går. På Gotland kände de sig fria – långt ifrån skvaller och anklagande blickar från etablissemanget i Stockholm.

Först när Johnny år 1920 blev Sveriges förste professor i konsthistoria togs Ellen till nåder av sin familj igen och Johnny blev godkänd som svärson. Hade det med hans nya, fina titel att göra? Det vet vi inte med säkerhet.

Strax norr om Lullyhill i Väskinde socken, där Roosvals spenderat tid som gäster hos sin vän konsul Ekman, låg ett storslaget område med klinter, skog och strand. Ellen och Johnny blev betagna av området och i juli 1915 köpte de det. Det sägs att paret den första natten tältade på platsen och använde champagneflaskor för att markera ut var huvudbyggnaden skulle stå.

De döpte redan på planeringsstadiet sitt sommarparadis till Muramaris. Namnet anspelar på havet och elden, utytt som ”härden vid havet”. Härden, den stora eldstaden i spiselrummet, är ett centralmotiv på Villa Muramaris och tillika Ellens skulpturala livsverk. Å andra sidan havet, med dess vidd och djup, allomfattande, var ständigt närvarande både visuellt och audiellt.

Villa Muramaris med omgivande lustgård lånar drag och hantverk från såväl gotländsk byggnadstradition som italiensk lantvilla. Samtidigt är arkitekturen ett tidstypiskt uttryck för den nationalromantiska strömning som rådde under 1910-talet genom det sammanhållna, kompakta sätt villan var utformad med oregelbunden fönstersättning. Väl valda material, hantverksmässiga kvaliteter och hur trädgården sammanklingade med byggnaderna, liksom hur anläggningen integrerades i landskapet var ett uttryck för samma anda. Trots det var Muramaris helt unikt genom sin säregna kombination av platsens magi, byggnadens personliga anslag, trädgårdens blomstrande gestaltning och den rika konstnärliga utsmyckningen bestående av både skulptur och måleri.

Anläggningen skapades med hänsyn till den omkringliggande naturen och bortsett från paret Roosval medverkade bland andra arkitekt Erik ”Arre” Essén och målarinnan Greta Ruuth-Gahn. Att paret Roosval valde en ung och nyutbildad arkitekt för bygget på Gotland var i linje med Johnnys filosofi att ständigt hålla sig uppdaterad med det senaste på konstens och arkitekturens områden. Och dessutom behövde de någon som kunde tolka deras egna mycket tydliga visioner för platsen.

De allra första skisserna till Muramaris gjordes dock av Ellen och Johnny. Och först därefter anlitade de Essén för att göra ritningar och arbetsbeskrivningar. Ett förtydligande av arbetsfördelningen ges av Ellens mor Wilhelmina von Hallwyl i hennes årsanteckningar:

Det är i alla fall bra bittert, att en kvinna icke skall få erkännande för, hvad hon själv skapat utan att det är mannen som får äran. Jag kan med godt samvete skrifva att Johnny Roosval är en mycket duktig konsthistoriker och talare, men skapat något har han aldrig gjort. [...] Samma sak är det med deras villa Muramaris på Gotland.

Anläggningen består av 30 tunnland och är belägen på tre kalkstensplatåer. På den översta platån finner man infarten, på den mellersta huvudbyggnaden, trädgården och tennisbanan och på den lägsta badstranden och golfbanan. Platåerna förbinds genom kalkstenstrappor med sittbrunnar för vila.

Anläggandet av Muramaris påbörjades hösten 1915 och runt huvudbyggnaden skapades också en stor lustgård. Att trädgården hade en central betydelse blir tydligt av det faktum att den var nästan lika dyr att anlägga som huset!

Men mycket av arealen lämnades också orört, inramat av ett rejält staket så att obehöriga inte skulle kunna ta sig in. Det naturliga kontrasterade dramatiskt mot det tuktade och kultiverade. Muramaris arkitektoniska värde låg framförallt i dess originalitet, där flera olika stilar och tidsepoker klingade samman i en förvånansvärt harmonisk helhet, i alla fall så som anläggningen ursprungligen gestaltades.

Johnnys stora intresse för medeltidskonst och arkitektur kom till uttryck i detaljer som järnbeslagen entréport, massiva, vitputsade murar och bommar inbyggda i murverket vid fönster och dörröppningar liksom rikt muralmåleri med starkt figurativ verkan. Ellens vita skulpturer anslår en karaktäristisk och fantasieggande personlig stil med inspiration från Italienska renässans- och barockträdgårdar.

1917 stod Villa Muramaris färdigt, och därefter tillbringade Ellen och Johnny alltid somrarna på Gotland och vintrarna i Stockholm. Man kan väl säga att de var sin tids mest kända sommargotlänningar. Ellen verkar ha vistats mycket på Muramaris utan Johnny, ibland långt in på höstarna. Hon trivdes bättre här än i Stockholm, vilket framgår i ett brev till hennes mor:

Snart måste jag tyvärr åter börja Stockholms lifvet. Jag tror hälst jag bodde hela året här. För mig är Muramaris som en flik av himmelriket nedsänkt på jorden.

Gentlemannasporterna, såsom tennis, golf och ridning, skulle forma både kroppen och karaktären och var något helt självklart för männen under den här tiden. Idrott blev för kvinnor inte särskilt acceptabelt förrän på 1920-talet, men Ellen var en tidig förespråkare av ett sunt leverne med både arbete, idrott och friluftsliv i lagom doser.

Ellen och Johnny var övertygade om att en sund själ behövde en sund kropp för att blomstra och utvecklas, och såväl studier, konstnärligt skapande, meditation, solbad, gymnastik för öppet fönster och allehanda fysiska övningar behövdes för att åstadkomma detta. Sålunda gestaltades Muramaris yttre ägor som en ”aktivitetspark” ägnad den fysiska kroppens träning och förnöjelse. Här fanns tennisbana, golfbana med ett litet klubbhus i klassicistisk stil, badhus, bastu, båthus, laxtrappa och vindlande kalkstenstrappor som ledde ner för klinten till den privata badstranden. Dessutom fanns en friliggande ateljé lite avskiljt från villan, trädgårdsmästarbostad, chaufförsbostad, växthus och gästhus.

Fram till 1910 hade Ellen uteslutande sysslat med musik och måleri som konstnärliga uttrycksmedel, men 1910-11 gick hon i lära hos Carl Milles och lämnade därefter måleriet helt för skulpturen. Ellen kom fram till 1940 att utföra en mängd skulpturer, både i sten och i brons. Många av dem placerades i lustgården på Villa Muramaris, och en del finns också på Hallwylska museet.

Ellen hävdade att hennes gudstro var den yttersta drivkraften. Hon ansåg sig vara uppmanad av en inre röst att skapa konst med ett andligt innehåll – vilket var viktigare än själva formspråket. Ellen drogs också åt den mer gnostiska kristendomen, bland annat formulerad av Teosoferna. Hos teosoferna märktes ett intresse för de österländska religionerna, och ett sådant intresse präglade också den resa till Indien och Ceylon som Ellen gjorde 1911. Där fick hon tillfälle att stifta bekantskap med de hinduiska och buddhistiska kulturerna. I hennes skulpturer ser man efter resans slut tydliga influenser från de indiska tempelskulpturerna.

Ellens favoritmedium var den gotländska sandstenen, och hon utvecklade en egen huggteknik som gjorde ytan jämn och nästan sammetslik. Granit och marmor är andra material som hon elegant lärde sig behärska.

På ålderns höst drabbades Ellen av reumatism och värken i händerna gjorde att hon fick svårare att skulptera. Mot slutet blev det i stället musicerandet som återigen blev hennes främsta konstnärliga uttrycksmedel.

Ellen Roosval dog den 9 april 1952 och Johnny var med henne till sista stund. Den 10 april skrev han ett sakligt telegram till Ellens son Rolf:

Ellen dead tonight death was painless like sleep […]

Hon begravdes på Väskinde kyrkogård – och gravmonumentet hade hon själv huggit. Vid hennes jordfästning framfördes hennes egen komposition ”En sång till Gud”.

Efter Ellens död gifte Johnny om sig med hennes sköterska Agneta Lindén och bosatte sig på heltid på Muramaris. Han avled 1965.

Den 18 januari 2013 brann Villa Muramaris. Branden var av allt att döma anlagd och förloppet var häftigt. Elden förstörde inom loppet av ett par timmar vad som tagit mer än två år att bygga upp nästan hundra år tidigare. Hela villans interiör med Ellens alla utsmyckningar totalraserades, men det massiva tegelmurverket klarade sig i det närmaste intakt.

Huvudbyggnaden, själva villan, förstördes, men som ett under klarade sig både flygel, tehus och trädgård med tillhörande skulpturer utan skador!